Mer Iran

I Ardabil finns ett av UNESCOs världsarv. Det är en gammal moské och gravkammare. Vårt hotell låg precis runt hörnet så det var smidigt att promenera dit på morgonen direkt efter frukost. För säkerhets skull tog vi på långärmade skjortor men det verkade inte vara så strikt klädkod. Långbyxor har vi haft hela tiden. Ingen, förutom små barn, använder shorts i den här delen av världen. Det gäller inte bara Iran utan såväl i Baku som Jerevan. Kanske är det annorlunda vid Svartahavskusten....

Efter besöket på världsarvet blev det runda ut på stan. Man vågar inte gå för långt av risken att gå vilse... Som tur var så träffade vi på en kille på ett snabbmatsställe som frivilligt erbjöd sig att visa oss runt på stan. Det var fredag och därmed helgdag i Iran, så han hade gott om tid. Han förklarade att han var i grunden turkisktalande, precis som de flesta i staden och i norra Iran.

Sheik Safis gravplats.

Det skyltas enbart med arabiska bokstäver.

Gammal bro i Ardabil.

Vår frivillige engelsktalande guide.

Här har hotellets taxichaufför tagit oss med på middag i Sareyn strax utanför Ardabil. Han körde som en biltjuv och vi förstod inte ett ord av vad han sa.

Efter Ardabil bar det av till Tabriz med buss.

Nej, Iran är inte bara stekhet öken.

Snöklädda berg.

I Tabriz finns ett annat världsarv. Basaren. Här kan man köpa det mesta. Kryddor, frukt, kött, te i lösvikt, mattor med mera. Det trevliga var att ingen försökte dra oss in i just deras butik för att sälja på oss överprissatt skräp från Kina. Det är ingen sådan marknad. Tvärtom så kunde man gå avslappnat och bara titta. Ibland var det någon som sa hello på engelska eller frågade varifrån vi kom, men då bara av nyfikenhet. Man är som sagt ett väldigt ovanligt inslag i gatubilden som västerlänning...

Persiska mattor.

Kryddor av olika slag.

Det finns också en modernare sida av Tabriz:

Här är LG-butiken.

Dagens lunch.