"Welcome to Iran"

Vi lämnade Baku med nattåg till Astara vid Iranska gränsen. Biljetten kostade 15 Manat per person (ca 140 kr) i förstaklasskupé. Tåget var förmodligen tillverkat när Brezjnev fortfarande hade något tiotal år kvar vid makten i Sovjet (dvs i slutet av 60-talet för den som inte känner till Sovjetisk historia). Istället för att satsa pengar på underhåll eller nya vagnar så satsar man här på personal istället. Varje vagn hade två tågvärdar som sålde te och kunde hjälpa till med det mesta, som exempelvis att torka upp efter min Fantaexplosion i kupén...

Väl framme i Astara var vi ett hett eftertraktat byte för ortens taxichaufförer. Vi valde en beige Lada och ett par Manat, en svensk tjuga och två kilometer senare var vi vid gränsen. Efter ett par timmars köande och (ganska smidig) pass- och tullkontroll var vi framme i Islamiska Republiken Iran. Inne på gränsområdet fanns en officiell taxistation, vilket var bra eftersom det var fullt kaos utanför grindarna. Vi tog en Samand http://en.wikipedia.org/wiki/IKCO_Samand till Ardabil med tepaus på ungefär halva vägen.

En kul grej med att vara turist i Iran är att man är fullständigt unik. Vi mötte i princip inga andra turister alls under de dagarna vi var där. Folk vänder sig om på gatan och säger welcome to Iran, folk frågar var man kommer ifrån för att de är intresserade, inte för att de vill sälja något. Folk erbjuder sig också att guida en runt i stan, gratis. Mer om detta i nästa inlägg.

Ryska och Azeriska är språken som gäller ombord.

Vår kupé.

Kaspiska Havet nära Astara.

Äntligen framme i Astara. Tågets medelhastighet: ca 30 km/h.

Tepaus i bergen halvvägs till Ardabil, Iran.

Så här ser pengarna ut. 50 000 Rial = 5000 Toman och motsvarar ca 25 kr. Förhållandet Rial/Toman kan liknas vid våra kilometer och mil. Rial är det officiella namnet på valutan men folk pratar ofta i Toman istället.